Under sista året på Handelshögskolan hade vi två parallella spår. På dagarna läste vi management. På kvällarna byggde vi autonoma mjukvaruagenter åt bolag som ville ha något som faktiskt fungerade, inte ännu en pilot.
Ju mer vi byggde, desto tydligare blev en sak. Skillnaden mellan de organisationer som fick ut något av AI och de som inte gjorde det hade nästan ingenting med tekniken att göra. Alla hade tillgång till samma modeller. Ett fåtal hade byggt om sitt sätt att arbeta.
Så vi prövade det. Kandidatuppsatsen blev en statistisk test av om AI-förmåga kommer från vad en organisation äger eller från hur den arbetar. Svaret var entydigt. Ingen resurskategori nådde fram till förmåga på egen hand. Allt som gav effekt gick genom arbetssättet.
Sedan såg vi samma mönster en nivå ned. Gymnasieelever har tillgång till precis samma modeller som vi. Nästan ingen har visat dem en metod. De använder verktyget som en genväg, sparar tid och lär sig mindre än de hade gjort utan det.
Det är därför vi står i aulor nu.